⁷
GLIACELLER
Den är fler än neuron och utgör en stödstruktur. Gliaceller är en samling olika celltyper som finns både i det centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg) och det perifera nervsystemet. Mängden gliaceller är ungefär lika stor som mängden nervceller hos människan Den finns olika typer med olika funktioner.
Astrocyter - är stjärnformade celler som stabiliserar den extracellulära miljön och genom att ta upp överskott av neurotransmittor + kaliumjoner. De bildar och upprätthåller blod hjärnbarriären som skyddar hjärnan mot skadliga ämnen i blodet. Dessutom hjälper astrocyterna till vid reparation efter skador. Bidrar till näringsförsörjning.
Oligodendrocyter - producerar myelin i centrala nervsystemet vilket isolerar nervcellernas axoner så nervimpulserna skickas snabbare och effektivare. En enda oligodendrocyte kan myelinera flera axon samtidigt vilket skiljer sig från schwanncellerna i det perifera nervsystemet som bara myeliniserade ett axon åt gången. De ger också stöd och näring till neuronerna. myelinet fungerar som isolerande hinna där nervimpulser kan hoppa mellan noderna i saltatorisk ledning - detta ökar hastigheten mycket.
Mikroglia - immunceller i hjärnan som fungerar som makrofager. kan fagocytera (äta upp) döda celler och patogener och utsöndra signalämnen vid inflammation. hjärnans egna makrofager och är fagocyterande celler som skyddar mot infektioner och skador.
Ependymceller - klär hjärnans ventriklar. De har cilier som hjälper att cirkulera cerebrospinalvätskan vilket förhindrar ansamling av vätska och ser till att hjärnan får en stabil miljö. Denna cerebrospinalvätskan fungerar som skydd, stötdämpare, och transportmedium för näringsämnen och avfallsprodukter samt fungerar som stamceller.
Schwannceller: Producerar myelin runt axoner i det perifera nervsystemet, samt bidrar till reparation av nervtrådar.
Satellitceller: Finns runt cellkroppar i perifera ganglier och stödjer samt reglerar cellmiljön.
Axonen i nerverna kan vara myeliniserad eller omyeliniserad.
Myeliniserade axon leder signaler betydligt snabbare tack vare saltatorisk fortledning, medan omyeliniserade axon leder signaler långsammare.
Funktioner och betydelse
Håller nervceller på plats och ger stöd
Försörjer nervceller med näring och syre
Isolerar nervtrådar och kontrollerar hastigheten på nervimpulser
Deltar i immunförsvaret i hjärnan och hjälper vid cellskador
Medverkar i signalöverföringen mellan nervceller och vid återhämtning efter skada
Ganglier
Ganglier är samlingar av nervcellskroppar utanför CNS, vilket gör dem till viktiga ”omkopplingsstationer” i PNS. De olika huvudtyperna är:
Sensoriska ganglier: Här finns celkropparna till sensoriska neuron som leder impulser från huden, muskler och leder in till CNS.
Autonoma ganglier: Ingår i det sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Här sker omkoppling mellan preganglionära och postganglionära neuron.
Runt nervcellskropparna i ganglierna finns satellitceller, en typ av gliaceller i PNS som reglerar den extracellulära miljön och ger strukturellt stöd.
Principen för immunohistokemi (IHC)
Immunohistokemi är en laborayionsteknik som används för att upptäcka specifika proteiner i celler eller vävnadsnitt genom att använda antikroppar som binder till protinet. Man använder sen färgning eller andra markörer vilket gör att man kan se proteinuttrycket i vävnaden, något som är viktigt för forskning inom områden som cancer.
Man utnyttjar att antikroppar binder mycket specifikt till sitt antigen.
Så fungerar det steg för steg:
Vävnadssnitt (förberett på glas, ofta paraffininbäddat) behandlas så att antigenen blir tillgängliga.
En primär antikropp som är sspecifik för ett visst protein (antigen) tillsäts till ett vävnadsnitt och binder till det specifika proteinet (antigenet).
En sekundär antikropp som är märkt med färgämne eller annnan bra markör används som binder till den primära antikroppen. Denna är ofta kopplad till:
Ett enzym (t.ex. peroxidas) → som tillsammans med substrat ger en färgreaktion (ljusmikroskopi).
Ett fluorescerande färgämne → som lyser under fluorescensmikroskop.
Resultatet blir en färg- eller ljussignal på de platser där antigenet finns → man kan se lokalisering, mängd och fördelning av proteinet i vävnaden.
man ser sen vävnadsprovet under ett mikroskop för att se var den sekundära antikroppen och därmed det primära proteiner finns.
Användning:
ihc används ofta för att ställa diagnos inom områden som cancer och infektionssjukdomar.
Diagnos av cancer (t.ex. bröstcancer → östrogen/progesteronreceptorer, HER2).
den är specifik metod vilket hör at man kan exakt veta var specifk protinr uttrycks i vävnader och celler.
Vilken sorts epitel är bäst lämpat för ett litet blodkärl?
➡️ Enkelt skivepitel (endotel).
Detta tunna lager av platta celler underlättar diffusion av gaser, näringsämnen och avfallsprodukter mellan blod och vävnad. Enskiktat (enkelt) epitel - Små blodkärl (som kapillärer) har väggar som enbart består av ett lager platta endotelceller, vilket möjliggör effektiv diffusion av syre, koldioxid och näringsämnen mellan blod och omgivande vävnad Detta epitel är mycket tunt, vilket är avgörande för transporten av molekyler över kärlväggen.
b. Vilken sorts epitel är bäst lämpat för huden?
➡️ Flerskiktat förhornat skivepitel.
Detta ger ett starkt mekaniskt skydd och skyddar mot uttorkning, mikroorganismer och mekanisk påverkan. Det har flera lager av celler, vilket gör epitelet extra motståndskraftigt mot mekanisk och kemisk påverkan De ytliga cellerna är fyllda med keratin och saknar cellkärna, vilket ger huden en skyddande, vattenavvisande och slitstark yta Detta epitel finns i epidermis, alltså överhuden, och utgör kroppens främsta skyddsbarriär mot omgivningen
Det har flera lager av celler, vilket gör epitelet extra motståndskrafti
Hur är bindväv uppbyggd?
Bindväv är en typ av
vävnadstyperna som finns som är uppbyggd av tre huvudkomponenter: celler, fiberstruktur och grundsubstans, vilket tillsammans skapar både mekanisk styrka och flexibilitet.
Celler i bindväv kan vara fasta eller migrerande. De fasta cellerna inkluderar fibroblaster, som är de viktigaste och ansvarar för att producera kollagen, elastin och proteoglykaner i grundsubstansen. Andra fasta celler kan vara fettceller (adipocyter), som lagrar energi och ger isolering, samt vissa specialiserade celler som retikulära celler. De migrerande cellerna inkluderar immunceller som makrofager, mastceller, lymfocyter och plasmaceller, som bidrar till försvar och inflammation.
Fibrer i bindväv består huvudsakligen av kollagenfibrer, elastiska fibrer och retikulära fibrer. Kollagen ger styrka och motståndskraft mot dragkraft, elastin ger vävnaden elasticitet och retikulära fibrer bildar ett finmaskigt nätverk som stöder celler och kärl.
Bindvävens struktur kan variera beroende på dess funktion. Lucker bindväv har mycket grundsubstans och få fibrer, vilket ger flexibilitet och plats för kärl och nerver, medan tät bindväv har mycket kollagenfibrer, vilket ger hög draghållfasthet. Bindväv ligger ofta under epitelvävnad och utgör lamina propria i slemhinnor, där den stöder epitelet, ger näring via blodkärl och innehåller immunceller för skydd.
Bindväv består av:
Celler: t.ex. fibroblaster (bildar fibrer och grundsubstans), immunceller (makrofager, mastceller, lymfocyter m.fl.).
Fibrer: främst kollagenfibrer (styrka), elastiska fibrer (elasticitet) och retikulära fibrer (nätverk).
Grundsubstans: en geléliknande substans av proteoglykaner och glykosaminoglykaner som fyller ut mellanrummet och möjliggör transport av näring/vätska.
Bindväv
Bindväv är ett av kroppens fyra vävnadstyper. Bindväv består av en enskild cell som finns i ecm. Inga cellförbindelser mellan celler. Uppbyggnaden är att den består av : Celler: Består inte av tätt sammanlänkade celler utan av enskilda celler som ligger inbäddade i extracellulär matrix (ECM). Vanliga celltyper är fibroblaster, makrofager, mastceller och ibland immunceller. Och Extracellulär matrix (ECM): Utgör den största delen av bindväven och består av: Fibrer (kollagena fibrer, elastiska fibrer, retikulära fibrer). Grundsubstans (proteoglykaner, glykosaminoglykaner, adhesiva proteiner, vatten och ibland mineraler. Fyller utrymmet mellan de andra vävnadstyperna. Har viktiga funktioner i immunförsvaret som fördelning mellan celler, fibrer och grundsubstans avgör individens egenskaper. Huvudfunktionern
Stöder och skyddar organ.
Binder ihop muskler, ben och andra strukturer.
Lagrar energi (t.ex. i fettvävnad).
Deltar i immunsvar och reparation efter skador.
Olika typer av bindväv:
Lucker bindväv - den är ganska lös vävnad med få fibrer. Det finns till exempel under epitelet i kroppens slemhinnor. innehåller många olika celltyper. Exempel: bindväven under epitelet i munnen och tarmen. Har funktioner i immunförsvaret t.ex makrofager, neutrofiler, lymfocyter. Celltyper i lucker bindväv : fibroblaster = vanligaste celltyp i bindväv. Tillverkar ecm. Eftersom den är rik på blodkärl och grundsubstans är den viktig för transport av syre, näring och avfall, samt för läkning när vävnaden skadas. Samtidigt är det i denna vävnad som inflammation och svullnad (ödem) lätt uppstår, eftersom den är så mjuk och kan ta upp mycket vätska.
Makrofager - storätare, fagocyterar främmande ämnen. Det finns även andra immunceller. “Storätare” som fagocyterar bakterier, döda celler och skräp. Viktiga i både akut och kronisk inflammation fungerar också som antigenpresenterande celler och frisätter cytokiner.
Plasmaceller - tillverkar antikroppar / immunglobuliner. De produceras av b-lymfocyter. Tillverkar antikroppar (immunglobuliner) som skyddar mot bakterier och virus. I mukosan är IgA särskilt viktigt för lokal försvar. Plasmaceller har typiskt “klock-/hjul-utseende” på kärnan.
Mastceller - innehåller histamin och andra ämnen. Deltar i allergisk reaktion.
Fettceller - Fettceller lagrar energi i form av triglycerider. När kroppen behöver energi mellan måltider eller vid fasta, kan dessa triglycerider brytas ner till fettsyror och glycerol som används som bränsle av olika vävnader. På så sätt fungerar fettväven som kroppens långsiktiga energireserv. Endokrin funktion: Fettceller är inte bara passiva lagringsplatser, utan fungerar också som aktiva endokrina organ. De frisätter olika hormoner och signalämnen som cytokiner. Dessa signalmolekyler har viktiga roller i kroppens ämnesomsättning, immunförsvar och hormonbalans.
är både energilager och hormonproducerande celler som påverkar hela kroppens metabolism.
Tät bindväv, som finns i senor, består av kollagena fibrer som ligger mycket tätt packade och löper parallellt med varandra. Denna ordnade struktur gör vävnaden stark och tålig mot dragkraft längs fibrernas riktning. Mellan fibrerna finns fibroblaster. Dessutom innehåller vävnaden mycket lite grundsubstans, vilket gör den kompakt och fast. Tack vare denna struktur är senor mycket starka och effektiva på att överföra kraft från muskler till ben. ( få celler och många fibrer ex är vävnad).
Specialiserad bindväv är en typ av bindväv som har anpassats för särskilda funktioner i kroppen. Exempel på sådan vävnad är fettvävnad, brosk, ben och blod. Precis som annan bindväv är den uppbyggd av celler och en extracellulär matrix, som består av både fibrer och grundsubstans. Skillnaden ligger i att den extracellulära matrixen och cellerna är anpassade efter vävnadens specifika funktion, vilket gör att den kan fylla sina specialiserade uppgifter, som att lagra energi, ge stöd, skydda organ eller transportera ämnen.
Brosk - brosk celler heter chondrocyter som ligger i små håligheter lakuner. Broskets extracellulära matrix är speciellt och rik på proteoglykaner och kollagen, vilket gör vävnaden halvstel och flexibel. Brosk saknar blodkärl. Den dåliga blodförsörjningen medför att brosk har långsam och begränsad läkningsförmåga vid skador.
Benvävnad består av både celler och extracellulär matrix, även kallad osteoid, som främst är uppbyggd av kollagen typ I och den blir hård när det blir inlagring av kalciumhydroxyapatit.
Ben kan delas in i två huvudtyper:
Kompakt ben (Cortex): Bildar benets yttre skal.
Spongiöst ben (trabeculae): Finns i den centrala medullan och består av tunna bentrådar.
Kompakt ben:
Yttre skal av ben
Består av osteoner
Varje osteon har en haversk kanal med blodkärl och nerver i mitten
Lameller (ringar) omsluter kanalen
Benmärg:
Den centrala medullan innehåller hematopoetisk benmärg, som ansvarar för bildningen av blodceller.
Skala för observation:
Kompakt ben kan ses under mikroskop med olika förstoringar: exempelvis 100 μm och 10 μm.
Fettväv (adipös vävnad)
Lagrar fett, fungerar som isolering och stötdämpare.
I vilken typ av bindväv sker immunreaktioner?
Lucker bindväv - den är ganska lös vävnad med få fibrer. Det finns till exempel under epitelet i kroppens slemhinnor. innehåller många olika celltyper. Exempel: bindväven under epitelet i munnen och tarmen. Har funktioner i immunförsvaret t.ex makrofager, neutrofiler, lymfocyter. Celltyper i lucker bindväv : fibroblaster = vanligaste celltyp i bindväv. Tillverkar ecm. Eftersom den är rik på blodkärl och grundsubstans är den viktig för transport av syre, näring och avfall, samt för läkning när vävnaden skadas. Samtidigt är det i denna vävnad som inflammation och svullnad (ödem) lätt uppstår, eftersom den är så mjuk och kan ta upp mycket vätska.
Makrofager - storätare, fagocyterar främmande ämnen. Det finns även andra immunceller. “Storätare” som fagocyterar bakterier, döda celler och skräp. Viktiga i både akut och kronisk inflammation fungerar också som antigenpresenterande celler och frisätter cytokiner.
Plasmaceller - tillverkar antikroppar / immunglobuliner. De produceras av b-lymfocyter. Tillverkar antikroppar (immunglobuliner) som skyddar mot bakterier och virus. I mukosan är IgA särskilt viktigt för lokal försvar. Plasmaceller har typiskt “klock-/hjul-utseende” på kärnan.
Mastceller - innehåller histamin och andra ämnen. Deltar i allergisk reaktion.
Fettceller - Fettceller lagrar energi i form av triglycerider. När kroppen behöver energi mellan måltider eller vid fasta, kan dessa triglycerider brytas ner till fettsyror och glycerol som används som bränsle av olika vävnader. På så sätt fungerar fettväven som kroppens långsiktiga energireserv. Endokrin funktion: Fettceller är inte bara passiva lagringsplatser, utan fungerar också som aktiva endokrina organ. De frisätter olika hormoner och signalämnen som cytokiner. Dessa signalmolekyler har viktiga roller i kroppens ämnesomsättning, immunförsvar och hormonbalans.
är både energilager och hormonproducerande celler som påverkar hela kroppens metabolism.
Lös bindväv finns runt blodkärl, nerver, under epitel och mellan organ.
Den innehåller flera typer av immunceller: mastceller, makrofager, dendritiska celler och lymfocyter.
Den fungerar som en “första försvarslinje” där immunceller kan snabbt möta och reagera mot patogener.
Här sker inflammatoriska reaktioner, antigenpresentation och rekrytering av fler immunceller från blodet.
Vad består en ganglion av?
Ett ganglion består av:
Nervcellskroppar (neuron) – samlade i en klump utanför centrala nervsystemet.
Gliaceller (stödjeceller) – framför allt satellitceller som omsluter och skyddar nervcellskropparna.
Bindväv – kapsel runt gangliet och stroma inuti som ger struktur och stöd.
Blodkärl – för att förse cellerna med syre och näring.
👉 Kort sagt: Ett ganglion är en ansamling av nervcellskroppar i det perifera nervsystemet, omgivna av gliaceller och bindväv.
Hur kommunicerar nervcellerna med varandra?
Nervceller kommunicerar genom synapser genom både elektriska och kemiska signaler.
Elektrisk del: En nervcell tar emot signalen via sina dendriter som leder impulser vidare via cellkroppen, Signalen startar i dendriterna, går genom cellkroppen och vidare längs axonet. Myelinskidor runt axonet gör att signalen hoppar mellan noder och därmed går snabbare.
När impulsen når axonterminalen omvandlas den elektriska signalen till en kemisk. Här frisätts signalsubstanser (neurotransmittorer) i synapsen. Dessa binds till receptorer på nästa nervcell, vilket kan starta en ny elektrisk impuls där. På så sätt sprids signalen vidare genom nervsystemets nätverk.
Efteråt måste signalen stängas av, och det sker genom att neurotransmittorerna bryts ned eller tas upp igen. Detta är viktigt för regleringen – annars skulle nervsystemet bli överbelastat. Bromsning av signaler i synapserna är till exempel nödvändig för att hjärnan ska kunna arbeta kontrollerat.
Sammanfattning:
Nervceller skickar elektriska impulser längs axonet och överför dem kemiskt i synapser med neurotransmittorer. Detta gör nervsystemet snabbt, exakt och reglerat.
Vilken är den vanligaste bindvävscellen, som också är den som bildar ECM?
Den vanligaste bindvävscellen är fibroblasten ✅
Funktion:
Bildar och underhåller extracellulär matrix (ECM) → kollagen, elastin, retikulära fibrer samt grundsubstans (proteoglykaner och glykosaminoglykaner).
Viktig för sårläkning, eftersom den producerar nya fibrer och matrix.
Man brukar dela in kroppen i fyra grundläggande vävnader. Vad kallas de? Vilka grundläggande funktioner har de olika vävnadstyperna?
Kroppens fyra grundläggande vävnader och deras funktioner:
Epitelvävnad
Funktion: Täcker kroppens ytor, klär inre hålrum och organ, bildar körtlar. Skyddar, absorberar, utsöndrar och reglerar transport.
Epitel är en vävnad som täcker kroppens ytor och även bygger upp körtlar. Cellerna ligger tätt ihop och hålls samman av starka cellförbindelser, som kallas junctions. Där finns bland annat tight junctions (som tätar mellan cellerna), gap junctions (som låter cellerna prata med varandra) och desmosomer (som fungerar som starka nitar som håller ihop vävnaden).
Epitelceller förnyas hela tiden genom stamceller som delar sig (mitos) och sedan mognar (differentiering).
Alla epitelceller sitter fast på ett basalmembran. Basalmembranet skiljer epitelet från den underliggande bindväven. Eftersom epitel saknar egna blodkärl får cellerna sin näring genom diffusion från bindväven under.
Epitelet är polärt, vilket betyder att cellerna har en tydlig “upp” och “ner”. Den apikala delen är den fria ytan som alltid vetter mot lumen (hålrummet inuti ett organ), medan den basala delen är förankrad i basalmembranet.
Epitelceller gör mycket av det kemiska arbetet i kroppen – de kan ta upp ämnen (absorption), släppa ifrån sig ämnen (sekretion/utsöndring) och även producera proteiner. Epitelvävnad kan dessutom se olika ut, beroende på var i kroppen den finns och vilken funktion den har.
epitelvävnaden är den vävnad som täcker ytor slemhinnor, organ och håligheter. de bygger upp körtlar. De består av tätt packade celler i ett eller flera lager. de avgränsas mot lumen tar upp och frisätter substanser. under bassalmembran finns det bindväv. basaldelen är förankrade i basalmembran. Den apika delen (ovansidan) är vänd mot lumen, alltså hålrummet inuti ett organ. Epitel kommer från alla tre groddblad: ektoderm, mesoderm och endoderm.
Eftersom epitel saknar egna blodkärl får cellerna näring genom diffusion från den underliggande bindväven.
epitelvävdnaden består av epitelcellelr. epiteceller uppvisar polaritet och består av en apikal del och en basal del. utför det mesta av det kemiska arbetet i kroppen som absorption, sekretion, utlösning, proteinsyntes. epitel täcker ytor och bygger upp de flesta köttlar i kroppen. epitelvävdnaden förnyas hela tiden genom mitos och differentiering. det finns olkika former av epitleceller det finns kubisk, cylindrisk
och epitelvävnaden kan antingen bestå av epitel eller flera lager av epitel beroende på var de beffiner sig och behovet.
Alla epitelceller vilar på ett basalmembran.
Cellerna sitter tätt ihop med olika cellförbindelser (junctions), t.ex.:
Tight junctions
Gap junctions – små kanaler för kommunikation mellan celler
Desmosomer – starka förbindelser som håller ihop cellerna
Epitelceller förnyas snabbt genom mitos och differentiering, vilket gör att skadade celler ersätts hela tiden.
Stödjevävnad (bindväv, brosk, ben, fettvävnad, blod)
Funktion: Ger stöd och stadga, förbinder andra vävnader, lagrar energi (fett), deltar i immunförsvar och transport (blod).
Muskelvävnad
Funktion: Skapar kraft och rörelse genom kontraktion – både viljestyrd (skelettmuskler) och icke-viljestyrd (hjärt- och glatt muskulatur).
Nervvävnad
Funktion: Tar emot, bearbetar och förmedlar information via elektriska impulser. Styr kroppens funktioner och möjliggör kommunikation.
Autotrof (producenter)
Autotrofer kan själva tillverka sin mat. De omvandlar oorganiska ämnen som koldioxid och vatten till organiska ämnen med hjälp av ljus (fotosyntes) eller kemiska reaktioner (kemosyntes).
Exempel: Gröna växter, alger och vissa bakterier som cyanobakterier är autotrofer.
De kallas ofta för producenter i ekosystemet eftersom de är den primära källan till energi och materia för andra organismer.
Heterotrofer
Heterotrofer kan inte producera sin egen mat och måste istället få energi och kol genom att konsumera andra levande eller döda organismer.
Exempel: Alla djur, svampar, många bakterier och parasitiska växter är heterotrofer.
De kallas konsumenter eller nedbrytare beroende på om de äter levande organismer eller bryter ner dött material.
sKILLAND MELLAN AUTOTROFER + HETEROTOFER
Autotrofer använder exempelvis ljus som energikälla och koldioxid som kolkälla (fotoautotrofer)
Heterotrofer får både energi och kol från organiska ämnen, vilket sker när de äter andra organismer eller bryter ner dött materia
Nervvävnaden
Nervvävnaden är uppbyggd av två huvudkomponenter: nervceller (neuron) och olika typer av stödjeceller, så kallade gliaceller. Nervsystemet delas in i två delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen och det är den som tolkar signaler och bestämmer hur kroppen ska reagera, och det perifera nervsystemet (PNS), som utgörs av nerver och ganglier utanför CNS. Det är den perifera nervsystemet som kopplar centrala nervsystemet med resten av kroppen via nervtrådar. Den skickar sensorisk information som känsel, smärta, värme från kroppen till centrala nervsystemet och motoriska signaler från celler till muskler och organ. I nervvävnaden är neuronen mycket större än de omkringliggande gliacellerna. Neuron kommunicerar med varandra genom synapser, och hela nervsystemets funktion bygger på deras förmåga att vidarebefordra elektriska och kemiska signaler.
Centrala nervsystemet cns
Nervsystemet delas in i två delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen och det är den som tolkar signaler och bestämmer hur kroppen ska reagera, och det perifera nervsystemet (PNS), som utgörs av nerver och ganglier utanför CNS. Det är den perifera nervsystemet som kopplar centrala nervsystemet med resten av kroppen via nervtrådar. Den skickar sensorisk information som känsel, smärta, värme från kroppen till centrala nervsystemet och motoriska signaler från cns till muskler och organ.
Det centrala nervsystemet är uppdelat i vit substans och grå substans. Den vita substansen består främst av myeliniserade axon, alltså nervfibrer utan cellkroppar, medan den grå substansen innehåller nervcellskroppar, stödjeceller och omyeliniserade nervfibrer. Viktiga delar av CNS är ryggmärgen, lillhjärnan (cerebellum) och hippocampus.
Nervceller kan delas in i tre huvudtyper efter funktion. Sensoriska neuron reagerar på stimuli som beröring, ljud och ljus och skickar signaler vidare till ryggmärg och hjärna. Motorneuron styr muskler och körtlar genom att ta emot signaler från hjärnan och vidarebefordra dem, antingen via det sympatiska eller parasympatiska nervsystemet. Interneuron fungerar som kopplingar mellan andra neuron och finns i hjärnan, ryggmärgen och i det enteriska nervsystemet (ENS).
Perifera nervsystemet
Nervsystemet delas in i två delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen och det är den som tolkar signaler och bestämmer hur kroppen ska reagera, och det perifera nervsystemet (PNS), som utgörs av nerver och ganglier utanför CNS. Det är den perifera nervsystemet som kopplar centrala nervsystemet med resten av kroppen via nervtrådar. Den skickar sensorisk information som känsel, smärta, värme från kroppen till centrala nervsystemet och motoriska signaler från cns till muskler och organ.
Det perifera nervsystemet består av nerver och ganglier. Nerverna utgörs av buntar av axon, som kan vara myeliniserade eller omyeliniserade. I PNS är det Schwanncellerna som bildar myelin, och graden av myelinisering avgör signalhastigheten. Nervcellskroppar kan samlas i ganglier, som fungerar som omkopplingsstationer. Ett ganglion består av nervcellskroppar omgivna av satellitceller samt buntar av axon.
I det perifera nervsystemet är det Schwanncellerna som bildar myelinskidorna. Till skillnad från oligodendrocyter i CNS myeliniserar varje Schwanncell endast ett axonavsnitt. Myeliniserade axon leder signaler betydligt snabbare tack vare saltatorisk fortledning, medan omyeliniserade axon leder signaler långsammare.
Ganglier är samlingar av nervcellskroppar som ligger utanför hjärnan och ryggmärgen (CNS). Man kan säga att de fungerar som små omkopplingsstationer i det perifera nervsystemet (PNS). det finns två typer : sensoriska ganglier som är vid ryggmärgen och den tar emot signaler från huden, muskler och leder och skickar dem vidare in till CNS. Den andra sorten kallas autonoma ganglier som tillhör det sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Runt nervcellerna i ganglierna finns satellitceller, en sorts stödjande gliaceller i PNS. De ser till att cellerna får en stabil miljö och ger både skydd och stöd.
Vad är skillnaden mellan nerv och neuron (nervceller)?
Neuron
Ett neuron är en specialiserad cell som förmedlar signaler via elektriska och kemiska impulser och är den funktionella enheten i nervsystemet. Nervcellerna kommunicerar med varandra genom synapser, och det är detta system som gör det möjligt för nervvävnaden att styra kroppens alla funktioner.
En enskild nervcell.
Byggstenen i nervsystemet.
Den består av cellkropp, dendriter (tar emot signaler) och axon (skickar signaler).
Har som uppgift att ta emot, bearbeta och vidarebefordra elektriska signaler.
Nerv
En nerv däremot är ett helt knippe av axon som hålls samman av bindväv.
Nerver finns främst i det perifera nervsystemet och leder signaler mellan hjärnan/ryggmärgen och resten av kroppen.
Nerver kan vara sensoriska (leder intryck till CNS), motoriska (leder impulser till muskler), eller sammanbindande.
Varje nerv innehåller tusentals axoner från många neuron, medan varje neuron är en enskild cell med förmåga att skicka/ta emot nervsignaler.
Glatt muskel
Ofrivillig: Styrs av det autonoma nervsystemet, hormoner och lokala signaler.
Ej tvärstrimmig: Har inte den regelbundna sarkomer-strukturen → ser slät ut i mikroskop (därav namnet).
En cellkärna: Centralt placerad.
Spolformade celler: Smala i ändarna, tjockare i mitten.
Långsam och uthållig kontraktion: Tröttas mycket långsamt.
Kan dela sig och växa: Till skillnad från skelett- och hjärtmuskel.
Glatt muskulatur består av långsmala celler som är mellan 20–200 μm långa. Cellerna ligger tätt packade intill varandra, och varje cell innehåller en central, långsmal cellkärna. Till skillnad från skelettmusklerna är de glatta muskelcellerna inte viljestyrda, utan arbetar långsamt och styrs av det autonoma nervsystemet. Denna typ av muskelvävnad finns runt många av kroppens inre organ, exempelvis i matstrupen (esofagus), tarmväggen, bronkträdet, blodkärlen samt i livmodern (myometrium).
HJÄRTMUSKLER
Ofrivillig: Styrs av det autonoma nervsystemet och hormoner, inte av viljan.
Tvärstrimmig: Har samma strimmighet som skelettmuskulatur eftersom den också innehåller sarkomerer.
En eller två cellkärnor: Ligger centralt i cellen.
Förgrenade celler: Till skillnad från de långa raka skelettmuskelfibrerna.
Intercalated discs (glansstrimmor): Särskilda kontaktytor mellan celler som innehåller gap junctions och desmosomer → gör att elektriska signaler och kraft kan spridas snabbt från cell till cell.
Hög uthållighet: Har många mitokondrier och god blodförsörjning → kan arbeta hela livet utan vila.
Hjärtmuskeln, eller cardiac muscle, består av grenade celler som vanligtvis innehåller en eller två cellkärnor. Dessa celler är tvärstrierade, alltså randiga, på samma sätt som skelettmuskelcellerna. Hjärtmuskelcellerna är ungefär 50–100 μm långa och har en diameter på 10–20 μm.
Till skillnad från skelettmuskeln är hjärtmuskelcellerna mycket tätt sammankopplade med varandra genom specialiserade cellförbindelser. Dessa förbindelser kallas intercalated discs och innehåller bland annat gap junctions, vilket gör att elektriska impulser snabbt kan spridas från en cell till en annan. Tack vare detta kan alla hjärtmuskelceller dra ihop sig samtidigt och hjärtat kan pumpa blod effektivt.
Hjärtmuskeln styrs inte av vår vilja, utan av det autonoma nervsystemet, och den arbetar oavbrutet under hela livet. För att klara detta kontinuerliga arbete är hjärtmuskeln mycket syrgaskrävande. Därför finns det ett mycket tätt nätverk av kapillärer mellan muskelcellerna, som ständigt förser dem med syre och näring. Dessutom innehåller hjärtmuskelcellerna ett stort antal mitokondrier, som fungerar som cellernas kraftverk och producerar den energi som behövs för att muskeln ska kunna arbeta utan avbrott.
En viktig skillnad mot andra vävnader är att hjärtmuskelceller inte kan återskapas om de skadas. Vid till exempel en hjärtinfarkt dör celler i hjärtmuskeln, och dessa ersätts inte av nya hjärtmuskelceller utan av bindväv, vilket försämrar hjärtats pumpförmåga.
SKELETTMUSKLER
De är viljestyrda, de kontrolleras av det somatiska nervsystemet till skillnad från hjärt- och glatt muskulatur.
Tvärstrimmig: fibrerna har ett randigt utseende i mikroskop på grund av aktin och myosinfilamentens ordning.
Varje muskelfiber innehåller flera cellkärnor som ligger perifert i cellen.
snabb kontraktion: kan utveckla kraft snabbt men tröttas också ut mycket snabbt.
Funktionen hos den är att den möjliggör kroppsrörelse som lyft. Den står för balans och hållning, den producerar värme genom muskelarbete och är viktigt för kroppstemperatur. Skyddar inre organ delvis genom att ligga som ett mekaniskt skydd.
Exempel är armmuskler, benmuskler och ansiktsmuskler.
Muskelfibrerna ligger organiserade parallellt med varandra och hålls ihop av bindväv. Till skillnad från hjärt- och glatt muskulatur finns det inga direkta cellförbindelser mellan skelettmuskelcellerna. I stället grupperas de i buntar som kallas fasciklar, vilka också omges av bindväv. En skelettmuskelcell kan vara upp till 4 cm lång, även om de flesta är kortare, och de har en diameter på 10–100 μm. Längs muskelfibern finns många cellkärnor, omkring 20–40 kärnor per millimeter, och mellan muskelfibrerna ligger ett tätt nät av kapillärer som försörjer muskelcellerna med syre och näring.
När man tittar på skelettmuskler i mikroskop kan de se olika ut beroende på hur snittet är gjort.
I ett längdsnitt ser man muskelfibrerna som långa, parallella trådar.
I ett tvärsnitt ser man dem som runda celler grupperade tillsammans.
Ett exempel är musens tibialis anterior (främre skenbensmuskel). Där kan man se fyra större grupper av muskelfibrer som kallas fasciklar, omgivna av bindväv (perimysium). Inuti fasciklarna ligger de enskilda muskelfibrerna, som har sina cellkärnor ute vid kanten. Runt muskelfibrerna finns också nerver och blodkärl som förser muskeln med signaler, syre och näring.
MUSKELVÄVNAD
Muskelvävnad har som huvuduppgift att utföra kroppens mekaniska arbete. Det finns tre olika typer av muskelvävnad: skelettmuskel, hjärtmuskel och glatt muskel. Skelettmuskulaturen är viljestyrd och gör att vi kan röra oss. Hjärtats muskulatur, alltså hjärtmuskeln, arbetar hela tiden utan att vi behöver tänka på det och styrs av det autonoma nervsystemet. Den glatta muskulaturen finns i de inre organen, till exempel i tarmar och blodkärl, och styrs också av det autonoma nervsystemet.
Skelettmuskelvävnad består av mycket långa, trådlika celler som kallas muskelfibrer. En enda muskelcell kan innehålla flera tusen cellkärnor, och eftersom de kontraktila proteinerna myosin och aktin är organiserade på ett speciellt sätt blir muskeln tvärstrierad eller randig. Dessa proteiner trycker cellkärnorna ut mot cellens periferi. Skelettmuskler är alltså viljestyrda och varje muskelfiber har kontakt med ett motoriskt nervändslut. Denna kontakt, som kallas en neuromuskulär förbindelse, finns mitt på muskelfibern.
BENVÄVNAD
Benvävnad består av både celler och extracellulär matrix, även kallad osteoid, som främst är uppbyggd av kollagen typ I och den blir hård när det blir inlagring av kalciumhydroxyapatit.
Ben kan delas in i två huvudtyper:
Kompakt ben (Cortex): Bildar benets yttre skal.
Spongiöst ben (trabeculae): Finns i den centrala medullan och består av tunna bentrådar.
Kompakt ben:
Yttre skal av ben
Består av osteoner
Varje osteon har en haversk kanal med blodkärl och nerver i mitten
Lameller (ringar) omsluter kanalen
Benmärg:
Den centrala medullan innehåller hematopoetisk benmärg, som ansvarar för bildningen av blodceller.
Skala för observation:
Kompakt ben kan ses under mikroskop med olika förstoringar: exempelvis 100 μm och 10 μm.
BROSK
- brosk celler heter chondrocyter som ligger i små håligheter lakuner. Broskets extracellulära matrix är speciellt och rik på proteoglykaner och kollagen, vilket gör vävnaden halvstel och flexibel. Brosk saknar blodkärl. Den dåliga blodförsörjningen medför att brosk har långsam och begränsad läkningsförmåga vid skador.
