Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa, […]
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar, […]
”Arma Gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Erik Johan Stagnelius
“Näcken”
[…]
efter regnet sina tunga
hvita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
[…]
Vilhelm Ekelund
“Kastanjeträden trötta luta”
[…]
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.
Vilhelm Ekelund
“Jag diktar för ingen”
[…] är vi alltid tillsamman,
[…] kan vår kärlek aldrig fly.
[…] alla tågen gått och alla klockor stannat
[…] alltid här och nu
[…] plötsligt undrans under och förvandling
[…] brytande havsvåg, roseneld och snö
Erik Lindegren
“Arioso” (ur Sviter, 1947)
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.
Gustaf Fröding
“Atlantis” (ur Nya dikter, 1894)
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln […]
Harry Martinson
“Juninatten”
“Bra, bra,” han ropte, “bra, håll ut, min käcka gosse du,
släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu! […]
“Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli”,
så talte generalen blott, “den visste mer än vi;” […]
“ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott”
Johan Ludvig Runeberg
Sven Duva (ur Fänrik Ståls sägner I, 1848)
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lungt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
[…]
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika
Gunnar Ekelöf
“Eufori” (ur Färjesång, 1941)
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.
[…]
Solveig von Schoultz
“Dalen” (ur Nätet, 1956)
Hur länge viljen I sjunga vaggsång
Och skallra med skallra för unga släktet?
Hvi bjuden i än på flaskor och nappar?
Han ej I sett att söta möjlken är orörd?
Och barnen fått tänder? […]
Hvi sjungen I endast i höga ton om de höga? […]
Hvi sätten i ännu det skönas sken för det sanna?
August Strindberg
“Sångare!”
Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Ingenting verkar ändrat,
Men inget är sig likt.
Wisława Szymborska
”Katt i tom våning”
Om jag inte hade älskat dej / så oerhört
och alltid hade trott / på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången / du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med de gånger som kom sen
Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga (1978)
Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
Harry Martinson
“Kväll i inlandet”
Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Karin Boye
“Från en stygg flicka”
Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition
Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes […]
Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun
(Min bror sa, Min mor sa, Min far sa, Min mormor sa)
Athena Farrokhzad
Vitsvit (2013)
genom det fluidum som fyller livets skreva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
Majken Johansson
“Villanella på en spik” (ur Andens undanflykt, 1958)
Spiken syns ömsom krokig ömsom rak
[…] känner man en vår eller en sommar bara som ett vinddrag
Den drivande Floridatången blommar ibland om sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork in mot Holland.
Harry Martinson
“Ute på havet”
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör …
Det säjs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör —
Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundarna yla för lik,
änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd
Nils Ferlin
“Stjärnorna kvittar det lika” (1930)
[…] Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar. […]
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Gustaf Fröding
“Strövtåg i hembygden”
Den suckande älskarn
din boning skall nå […]
Fort, tillred vår brudsäng –
med nejlikor våren
skall henne beså
Erik Johan Stagnelius
“Till förruttnelsen”
[…] Månen berättar mig i silverne runor […]
där all vår önskan blir underbart uppfylld,
[…] där alla våra kedjor falla,
[…] där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
Edith Södergran
“Landet som icke är” (1925)
vägen till landet som icke är
Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.
Lasse Lucidor
“Skulle jag sörja då vore jag tokot” (mitten av 1600-talet)
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund. […]
Lägg din älskade hand på min panna. […]
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Harriet Löwenhjelm
“Tag mig – håll mig – smek mig sakta!”
Detta är havet, ungdomskällan,
Venus’ vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav.
Lyft som en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen,
spelar den eviga havsmelodin.
[…]
Hjalmar Gullberg
“Vid Kap Sunion” (ur Kärlek i tjugonde seklet, 1933)