Förräntningsmarginal (riskbuffert)
- Är ett nyckeltal som visar om ett företag tjänar eller förlorar på att finansiera sin verksamhet med lån jämfört med att endast använda eget kapital. Det beräknas genom skillnaden mellan räntabiliteten på totalt kapital (Rt) och den genomsnittliga skuldräntan (Rs). Detta är en viktig del av hävstångsformeln.
𝐹ö𝑟𝑟ä𝑛𝑡𝑛𝑖𝑛𝑔𝑠𝑚𝑎𝑟𝑔𝑖𝑛𝑎𝑙 = 𝑅𝑡 − 𝑅𝑠
Fördelningsnyckel -
Är en metod som används inom självkostnadskalkylering för att fördela indirekta kostnader (omkostnader), till olika kalkylobjekt. Fördelningsnyckeln är en kvot där täljaren är den totala omkostnaden som ska fördelas och nämnaren är en faktor som antas driva kostnaden, exempelvis, direkt lön, direkt material, tillverkningskostnad eller antal producerade enheter. Resultatet blir en påläggssats som används för att beräknas hur stor del av omkostnaden som ska tillföras varje kalkylobjekt. Ex på hur formeln kan se ut:
𝑝å𝑙ä𝑔𝑔𝑠𝑠𝑎𝑡𝑠 = 𝑡𝑖𝑙𝑙𝑣𝑒𝑟𝑘𝑛𝑖𝑛𝑔𝑠𝑜𝑚𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟/𝑑𝑖𝑟𝑒𝑘𝑡 𝑚𝑎𝑡𝑒𝑟𝑖𝑎𝑙𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑
Divisionsmetoden -
Är den enklaste formen av självkostnadskalkyl. Den används främst inom periodkalkylering, där man beräknas kostnaden för en viss tidsperiod, och tillämpas när företaget tillverkar likartade produkter som är lika resurskrävande. Huvudprincipen för divisionsmetoden är att summera alla kostnader för perioden (både fasta och rörliga kostnader), för att sedan dividera det med den totala verksamhetsvolymen för samma period. Divisionsmetoden skiljer dock inte på rörliga och fasta kostnader. Skillnader i sysselsättningsnivån påverkar vad som man får fram som självkostnad i kronor per styck för kalkylobjektet, men metoden fungerar inte i så många företag idag, då verkligheten är mer komplex eftersom företag ofta tillverkar mer än en typ av produkt osv.
Divisionsmetoden = 𝑡𝑜𝑡𝑎𝑙𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑 (𝑓𝑎𝑘𝑡𝑖𝑠𝑘)/𝑣𝑒𝑟𝑘𝑠𝑎𝑚ℎ𝑒𝑡𝑠𝑣𝑜𝑙𝑦𝑚𝑒𝑛 (𝑓𝑎𝑘𝑡𝑖𝑠𝑘) =
=(𝑉𝐶*𝑎𝑛𝑡𝑎𝑙 𝑒𝑛ℎ𝑒𝑡𝑒𝑟+𝐹𝐶)/𝑎𝑛𝑡𝑎𝑙 𝑒𝑛ℎ𝑒𝑡𝑒𝑟 =
=𝑇𝐶/𝑎𝑛𝑡𝑎𝑙 𝑒𝑛ℎ𝑒𝑡𝑒
normalmetoden -
Är en vidareutveckling av divisionsmetoden och används, precis som divisionsmetoden, inom periodkalkylering för att beräkna självkostnaden per styck. Skillnaden är att normalmetoden tar hänsyn till variationer i kapacitetsutnyttjande genom att separera rörliga och fasta kostnader.
Normalmetoden = 𝑟ö𝑟𝑙𝑖𝑔𝑎 𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟 /𝑣𝑒𝑟𝑘𝑙𝑖𝑔 𝑣𝑜𝑙𝑦𝑚 +𝑓𝑎𝑠𝑡𝑎 𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟/normal volym
Övertäckning (överabsorption):
Uppstår när den verkliga volymen som producerats under en period är högre än den normalvolym som använts för att beräkna självkostnaden. Detta innebär att man har använt sina fasta kostnader mer än vid full kapacitet, de fasta kostnaderna fördelas alltså på fler producerade enheter än planerat. Det leder till en lägre självkostnad per styck än vad som var beräknat. Övertäckningen kan ses som en positiv effekt på resultatet för perioden. Övertäckning är dock en tillfällig effekt som kan variera mellan perioder. Det är därför viktigt att inte dra förhastade slutsatser om lönsamhet baserat på en enskild period med övertäckning.
Ö𝑣𝑒𝑟𝑡ä𝑐𝑘𝑛𝑖𝑛𝑔 = 𝑡ä𝑐𝑘𝑡 𝑏𝑒𝑙𝑜𝑝𝑝 − 𝑓𝑎𝑠𝑡𝑎 𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟
𝑇ä𝑐𝑘𝑡 𝑏𝑒𝑙𝑜𝑝𝑝 = 𝑣𝑒𝑟𝑘𝑙𝑖𝑔 𝑣𝑜𝑙𝑦𝑚 * 𝑓𝑎𝑠𝑡𝑎 𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟 𝑝𝑒𝑟 𝑑𝑒𝑙𝑡𝑎𝑔𝑎𝑟𝑒 (𝑛𝑜𝑟𝑚𝑎𝑙𝑣𝑜𝑙𝑦𝑚)
ndertäckning (underabsorption):
Uppstår när den verkliga volymen är lägre än normalvolymen som fastställts för perioden, alltså motsatsen till övertäckning. Det innebär att färre enheter än planerat produceras, vilket leder till att de fasta kostnaderna fördelas på ett mindre antal enheter. Man har använt kostnaderna till mindre än full kapacitet och orsaker till detta kan vara tillfällig personalbrist, råvarubrist, ökad konkurrens, osv. Det som händer vid en undertäckning är att de fasta kostnaderna per styck blir högre än beräknat, vilket i sin tur leder till en högre självkostnad per styck. Undertäckning kan därför ses som en negativ effekt på resultatet eftersom det minskar det utrymme som finns för vinst. Detta ska inte vara ett problem eftersom övertäckningen och undertäckningen ska ta ut varandra över tid. Ligger man dock under normal kapacitet under en konjunkturcykel eller en längre period bör detta ses över.
Självkostnad - .
Är den totala kostnad som uppstår för att tillverka och leverera en produkt till kunden. Den inkluderar alla direkta och indirekta kostnader som ett företag har haft i samband med produkten. Självkostnaden används som ett underlag för att sätta priser och för att analysera lönsamheten för olika produkter
Flerdimensionell redovisning -
Är en teknik som används för att öka informationsinnehållet i den interna redovisningen genom att beskriva en affärshändelse från flera olika perspektiv. I traditionell redovisning registreras transaktioner oftast enbart på ett BAS-konto, vilket ger en begränsad bild av händelsen. I flerdimensionell redovisning lägger man till objektkoder till kontot för att specificera exempelvis:
- vad intäkten/kostnaden avser
- vad som såldes
- vem som är ekonomiskt ansvarig
- till vem produkten såldes
Dessa objektkoder används för att kunna skapa en databas som ger en mer detaljerad bild av företagets verksamhet.
Omkostnader (indirekt kostnad) -
Är en kostnad som inte direkt är hänförbar till ett specifikt kalkylobjekt. Omkostnader är kostnader som uppstår i samband med företagets verksamhet som helhet, och som därför måste fördelas ut på kalkylobjekten på något sätt. Det finns både fasta och rörlig omkostnader. Exempel på omkostnader kan därför vara:
- lokalhyra
- administration
- marknadsföring
- forskning och utveckling
2 huvudsakliga metoder för att fördela omkostnader:
Påläggskalkylering
ABC kalkylering
Påläggskalkylering:
Används för att fördela gemensamma omkostnader till kalkylobjekt (produkter, projekt) med hjälp av en procentuell påläggssats. Detta är en enkel och traditionell metod som ofta används i tillverkningsföretag.
Hur det fungerar:
- Omkostnader fördelas baseras på en fördelningsnyckel, som beräknas genom att multiplicera kostnaden eller arbetstimmarna kopplade till produkterna med antalet sålda enheter.
- Sedan ska man välja fördelningsnyckel, alltså den faktorn man vill ha i nämnaren vid beräknad av påläggssatsen. Ex. på formeln för påläggssats: 𝑃å𝑙ä𝑔𝑔𝑠𝑠𝑎𝑡𝑠 = 𝑂𝑚𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟/𝐷𝑖𝑟𝑒𝑘𝑡 𝑚𝑎𝑡𝑒𝑟𝑖𝑎𝑙𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑
- Fördela omkostnaderna till kalkylobjekten
Fördelar och nackdelar med påläggskalkylering:
fördelar
-Enkel att använda
-kräver mindre data
-Passar företag med få produkter och homogena processer
nackdelar
-Ger ej exakt kostnadsfördelning i komplexa möjligheter
-Tar ej hänsyn till att vissa produkter kan orsaka mer omkostnader än andra
ABC-kalkylering:
Är en metod för att fördela omkostnader på produkter eller tjänster baserat på de aktiviteter som krävs för att producera och sälja dem. Till skillnad från påläggsmetoden, fokuserar ABC-kalkylering på att identifiera och möta kostnadsdrivare, dvs de faktorer som driver kostnaderna för de olika aktiviteterna. ABC-kalkyleringsprocessen:
- Identifiera och definiera aktiviteter: Det första steget är att identifiera alla aktiviteter som utförs i företaget. Aktiviteter kan vara allt från inköp och produktionsplanering till kundsupport och marknadsföring. Det är viktigt att definiera aktiviteterna på ett sätt som gör det möjligt att möta deras resursförbrukning
- Fördela omkostnader till aktiviteter: Fördela företagets omkostnader till de olika aktiviteterna. Detta kan göras genom att analysera hur mycket tid, material, eller andra resurser varje aktivitet förbrukar.
- Identifiera kostnadsdrivare: För varje aktivitet identifieras en eller flera kostnadsdrivare, vilket är de faktorer som orsakar kostnaden för aktiviteten. Ex. på kostnadsdrivare kan vara antal inköpsorder, antal produktionskörningar, antal kundsamtal eller antal leveranser
- Beräkna aktivitetssatser: När kostnadsdrivarna har identifierats beräknas en aktivitetssats för varje aktivitet. Aktivitetssatsen beräknas genom att dividera aktivitetskostnaden för aktiviteten “inköp” är 100 000 och antalet inköpsorder (kostnadsdrivaren) är 1000, blir aktivitetssatsen per 100 per order.𝐴𝑘𝑡𝑖𝑣𝑖𝑡𝑒𝑡𝑠𝑠𝑎𝑡𝑠 𝑓ö𝑟 𝑣𝑎𝑟𝑗𝑒 𝑎𝑘𝑡𝑖𝑣𝑖𝑡𝑒𝑡 = 𝑎𝑘𝑡𝑖𝑣𝑖𝑡𝑒𝑡𝑠𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑒𝑟/𝑘𝑜𝑠𝑡𝑛𝑎𝑑𝑠𝑑𝑟𝑖𝑣𝑎𝑟𝑣𝑜𝑙𝑦𝑚
- Fördela aktivitetskostnader till produkter: Slutligen fördelas aktivitetskostnaderna till produkterna baserat på deras förbrukning av kostnadsdrivare. Om en produkt t.ex. kräver 5 inköpsordrar, blir kostnaden för aktiviteten “inköp” för produkten 5* 100=500
fördelar och nackdelar ABC-kalkylering
Fördelar
-Ger en mer rättvisande bild av produktionskostnader än t.ex. påläggsmetoden genom att ta hänsyn till de faktiska aktiviteter som krävs för att producera eller sälja en produkt.
-Mer detaljerad information om kostnader kan användas för att fatta bättre beslut om prissättning, produktmix, outsourcing och processförbättringar.
-Hjälper till att öka medvetenheten om kostnader och hur olika aktiviteter påverkar företagets lönsamhet
nackdelar
-Implementering och underhåll av ABC-system kan vara komplext och tidskrävande, särskilt i företag med många aktiviteter och produkter.
-Noggrann datainsamling krävs för att identifiera aktiviteter, kostnadsdrivare och deras samband
-Kan vara svårt att få acceptans för ABC-kalkylering i organisationer som är vana med ex. påläggsmetoden
Aktivitet -
Är ett arbetsmoment som utförs i ett företag. Aktiviteter kan vara allt från att ta emot order till att genomföra kvalitetskontroller, sätta ihop produkter och besöka kunder. ABC-kalkylering betraktar företag som en uppsättning aktiviteter som syftar till att skapa
kundvärde. Man strävar efter att mäta hur mycket av varje aktivitet som konsumeras av olika kalkylobjekt, exempelvis produkter
Kostnadsdrivare -
Är de faktorer som orsakar kostnaderna för aktiviteten, t.ex. antal inköpsorder, antal produktionsstörningar, eller antal kundsamtal.
Vinstmaximeringsmodellen -
Bygger på rationalitet och utgår från att ett företags enda mål är att maximera sin vinst. I denna modell ses företaget som en “svart låda” där man bortser från interna processer och enbart fokuserar på input och output resurser som går in i företaget och produkter som kommer ut. Modellen antar att företag agerar rationellt och alltid väljer det alternativ som ger högst vinst, utan att ta hänsyn till andra faktorer som etik, hållbarhet eller medarbetarnas välbefinnande. Man antar också att företaget har tillgång till all information som behövs för att fatta optimala beslut.
Företagsledningsmodellen (managerialism) -
Utmanar vinstmaximeringsmodellens antagande om att företag enbart styrs av ägarnas vinstintresse. Istället framhäver den att företagsledningen har sina egna mål, som kan skilja sig från ägarnas. Denna modell är relevant i företag där ägarna inte styr företaget. Företagsledningsmodellen tar hänsyn till att företagsledare, som agerar som agenter för ägarna (principal), kan ha incitament att prioritera sina egna intressen, exempelvis: ‘
- Hög lön och bonusar: Ledningen kan vara mer intresserad av att maximera sin egen ersättning än företagets vinst.
- Makt och prestige: Ledningen kan sträva efter att öka företagets storlek och marknadsandelar för att stärka sin egen position.
- Trygghet: Ledningen kan undvika riskfyllda investeringar för att säkra sin egen anställning.
För att minska risken för intressekonflikteri företagsledningsmodellen
- Aktiva ägare: Ägare som är engagerade i företagets verksamhet och granskar ledningens beslut.
- Oberoende styrelse: En styrelse som inte är beroende av ledningen och som kan utvärdera ledningens prestationer .
- Incitamentsprogram: Löne- och bonussystem som kopplar ledningens ersättning till företagets vinst och andra viktiga mål.
Satisfieringsmodellen -
Denna modell utmanar också vinstmaximeringsmodellen och dess antagande om fullständig rationalitet. Satisfieringsmodellen menar att företag, snarare än att sträva efter maximal vinst, strävar efter en tillfredsställande vinstnivå. Detta beror på attföretagsledare inte har tillgång till all information som krävs för att fatta beslut som maximerar vinsten. Istället för att söka efter det optimala resultatet, nöjer sig beslutsfattare med en lösning som är “tillräckligt bra” utifrån den information de har. Detta kallas begränsad rationalitet, och innebär att man väljer ett alternativ som uppfyller vissa minimikrav, snarare än att söka efter det absolut bästa alternativet. Satisfieringsmodellen tar hänsyn till att beslutsfattande i företag är en komplex process som påverkas av olika faktor som t.ex.:
- Tidsbrist: Beslutsfattare har ofta begränsad tid att samla in information och utvärdera alternativ.
- Kognitiva begränsningar: Människors förmåga att bearbeta information är begränsad.
- Ofullständig information: Det är sällan man har tillgång till all information som behövs för att fatta ett perfekt beslut
Intressentmodellen -
Utmanar de ovanstående modellerna genom att betrakta företag som öppna system som interagerar med sin omgivning. Modellen tar hänsyn till att företag har en rad olika intressenter, vars behov och förväntningar de behöver tillgodose. Enligt modellen strävar företag efter att skapa stabila och långsiktiga relationer med sina intressenter. Detta innebär att företaget behöver balansera olika intressenters intressen och hitta lösningar som är acceptabla för alla parter. I praktiken kan detta innebär att företaget tar hänsyn till etiska aspekter, sociala konsekvenser och miljöpåverkan i sin beslut, utöver att enbart fokusera på vinstmaximering.
Kassaflödesbaserade modeller -
Fokuserar på att maximera nuvärdet av framtida kassaflöden. Till skillnad från modeller som fokuserar på vinst, der dessa modeller på företaget ur ett investerarperspektiv och betonar vikten av in- och utbetalningar över tid. Målet är att skapa långsiktigt värde för ägarna genom att säkerställa en positiv och stabil ström av kassaflöden. Modellerna tar hänsyn till att pengars värde förändras över tid och att en krona idag är mer värd än en krona imorgon. Därför diskonteras framtida kassaflöden till deras nuvärde för att möjliggöra en rättvis jämförelse av olika investeringsalternativ. Kortsiktiga vinstmål kan komma i konflikt med långsiktigt värdeskapande. Kassaflödesbaserade modeller bidrar till att balansera dessa perspektiv genom att fokusera på den faktiska likviditeten i företaget. Ex. på kassaflödesbaserade modeller:
- Diskonterat kassaflöde (DCF): En vanlig metod för att värdera företag och investeringsprojekt. Modellen beräknar nuvärdet av framtida kassaflöden för att bedöma lönsamheten
- Nettonuvärde (NPV): Ett mått som används för att jämföra olika investeringsalternativ. NPC beräknas genom att subtrahera investeringskostnaden från nuvärdet av framtida kassaflöden.
Inköpschefsindex -
Är en ledande indikator som används för att bedöma den ekonomiska aktiviteten inom en specifik sektor, oftast tillverkningsindustrin. Indexet baseras på enkät undersökningar som genomförs bland inköpschefer i ett representativt urval av företag. Detta fungerar genom att inköpscheferna får svara på frågor om olika aspekter av deras verksamhet som t.ex förändring av nya ordrar, förändring av produkt, sysselsättningen, leveranstiderna, lager osv. Dessa svaren sammanställs sedan till ett index där 50 är neutralpunkten. Ett inköpschefsindex över 50 indikerar en expansion av den ekonomiska aktiviteten i sektorn. Ju högre indexet är över 50, desto starkare är expansionen. Är indexet under 50 signalerar det en nedgång i den ekonomiska aktiviteten. Ju lägre indexet är under 50, desto djupare är nedgången. Detta är viktigt eftersom inköpschefer ofta är bland de första som märker av förändringar i den ekonomiska aktiviteten. De har en god överblick över orderingången, produktionsvolymer och leverantörskedjor. Därför kan inköpschefsindex ge en tidig indikation på vart konjunkturen är på väg
Skalfördelar -
Uppstår när ett företag kan sänka sina genomsnittliga kostnader per producerad enhet genom att öka sin produktionsvolym. Detta sker oftast genom att fördela sina fasta kostnader över ett större antal enheter.
