Biosociala teorin och uppkomst av eips
Den biosociala teorin innehåller en biologisk och en social del.
Den biologiska delen innefattar en känslomässig sårbarhet som konceptualiseras som att reagera starkt, snabbt och länge.
Känslor väcks snabbt och de upplevs som starka, samt att det tar lång tid att lugna sig.
Det gäller både positiva och negativa känslor.
Man tänker sig att denna känslomässiga sårbarhet är medfödd, men kan blir starkare genom inlärning.
Den andra delen av modellen är den sociala, som består av en invaliderande miljö.
Personens känslomässiga reaktioner bemöts med avfärdande, ignorerande eller bestraffande. Exempelvis ”men det där är väl inget att bli ledsen över”.
Det finns en interaktion mellan individ och miljö här, eftersom en person med starka, snabba och långa känslor tenderar att vara svår att förstå och hantera från omgivningen, samt att det invaliderande gensvaret kan förstärka den känslomässiga sårbarheten.
Som barn är det viktigt att få hjälp att reglera sina känslor från sina vårdnadshavare, så den invaliderande miljön kan göra att man inte får lära sig adaptiva färdigheter att reglera sina känslor.
Dessutom lär sig individen att deras känslor är fel, vilket leder till att det primära känslouttrycket bestraffas, vilket gör att den primära känslan (kanske rädsla eller ledsamhet) uttrycks i sekundära reaktioner (ofta skam eller ilska).
I sin tur blir det ännu svårare för omgivningen att förstå och validera känslan. Dessutom har en majoritet av patienter med EIPS varit med om traumatiska händelser, vilket i sin tur kan öka den känslomässiga sårbarheten.
De dysfunktionella beteenden som är vanliga hos patienter med EIPS, såsom självskada, kan förstås som ett sätt att reglera starka och svåra känslor i brist på andra färdigheter. Detta kan i sin tur förstärkas av omgivningen som validerar enbart vid dessa tillfällen. Vidare blir individen av inlärningen extra känslig för andras signaler som indikerar avvisande och kan feltolka andras reaktioner. Dessutom leder dessa erfarenheter att personer med EIPS tenderar att kommunicera sina känslor otydligt, eftersom dessa tidigare har blivit invaliderade. Till exempel att det är sekundära känslor som kommuniceras eller att inte vilja uttrycka sina privata upplevelser. Detta leder fortsatt till invaliderande gensvar och bildar en ond cirkel. Utifrån detta kan vi också förstå de relationssvårigheter som är vanliga vid EIPS.
Sammantaget, individer med EIPS har en känslomässig sårbarhet som gör att de reagerar starkt, snabbt och länge, vilket genom sin uppväxt har bemötts av invalidering. Dessa ger sammantaget den emotionella dysregleringen som karaktäriserar EIPS.
Behandlingskanaler DBT
(1) Individualterapi:
Principbaserad vilket innebär att fokusområde styrs av patientens individuella problematik snarare än att baseras på en manual.
Sessionernas fokus brukar styras av målhierarkin och interventionerna av den funktionella analysen/kedjeanalysen.
Veckokort är en viktig del av individualterapin och innebär att patienten på egen hand dagligen registrerar mående, känslor och agerande, för att sedan gemensamt gå igenom med terapeuten.
Det är denna terapeut som har “huvudansvaret” för behandlingen och följer upp saker som kan dyka upp i patientens liv samt hur det går i färdighetsträningen.
(2) Färdighetsträning i grupp:
Inte en gruppterapi utan snarare en typ av lektion/kurs som sker i halvöppen grupp 1-2,5h/v.
Hålls av en annan ledare än individualterapeuten
Följer en tydlig manual (alltså mindre individanpassad).
Gruppledaren går igenom de olika färdighetsmodulerna
“att vara medvetet närvarande”
“stå ut när det är svårt/krisfärdigheter”
“att hantera relationer”
“att hantera känslor”
“validering och självvalidering”
Hemuppgifter ges för att hjälpa patienterna tillägna sig informationen och generalisera färdigheterna till sitt egna liv.
(3) Telefonkonsultation/-coaching
En möjlighet som finns med individualterapeuten (tillgänglig 24/7) där patienten i vissa (begränsade) situationer kan ringa via telefon.
Situationerna då detta är godkänt är;
Om patienten är i kris och ej vet vilka färdigheter den ska använda
Behöver hjälp att generalisera färdigheter
För att reparera skada mellan terapeut och patient.
Samtalen ska vara korta coachande, och får ej ske dygnet efter självskada.
(4) Teamkonsultation
Terapeuten ska ha regelbunden handledning av ett team då DBT är en teambehandling.
Kan fungera som terapi för terapeuterna där de ska använda det de lär ut och öva.
Teamkonsultationen ska inte handla om att dra ett ärende utan snarare att rollspela, problemlösa och validera varandra.
Det handlar om att hjälpa varandra att hantera svårigheter.
(5) (Anhörigutbildning/stöd) (Ska ej behöva nämnas tänker jag)
Vid behandling av ungdomar ger föräldrars engagemang bättre förutsättningar och effekt.
Syftar till att förbättra kommunikation, lära sig om validering, minska egen stress, öva medveten närvaro, och gå igenom effektiv problemlösning.
Går alltså igenom mycket av det patienterna lär sig i färdighetsträningen samt hur anhöriga bäst kan stötta och hantera patienten.
Ett viktigt verktyg är rollspel.
DBT betyder dialektisk beteendeterapi. Vad har det dialektiska synsättet för inverkan på behandlingens grundfilosofi, på klientrelationen och på fallformuleringen?
Grundprinciperna (från Hegels filosofi)
Tes
Antites
Syntes.
Innebär: Två motstridiga utsagor tar inte ut varandra, utan föder fram en tredje, ny utsaga.
Det är genom interaktionen mellan de motstridiga krafterna (tes och antites) som det nya tillståndet, syntesen uppstår, och all förändring uppstår genom en ständigt pågående syntetisering av motstridiga krafter.
Den psykiska förändringen under olika skeden av en DBT-behandling ses som en dialektisk process.
De inneboende motsättningarna i allting bör bejakas, inte som problem som ska lösas, utan som en del av verkligheten och som möjligheter till något nytt (en syntes). Att söka absoluta sanningar (ett dogmatiskt förhållningssätt) blir motsatsen, alltså en icke-dialektisk hållning.
Även dialogen med klienten ses som en dialektik, där motsatser, exempelvis gammalt och nytt, bryts varandra vilket skapar en syntes. Eftersom dialektiken är ständigt fortgående tas inte nya påståenden för absolut sanning eller faktum, utan som exempel på en tillfällig förståelse. Denna dialektiska dialogform uppmuntrar till ett nyfiket utforskande och hjälper både klienten och behandlaren till ökad kognitiv flexibilitet. Samma hållning gäller även för övrigt för den kollegiala handledningen.
En dialektisk ansats för fallformulering:
Den psykiska störningen definieras i förhållande till normalt fungerande,
Ett kontinuum mellan sjukt och friskt samt att det finns många orsaker som bidrar till tillståndet (man är inte sjuk eller frisk utan existerar på det här kontinumet)
Dialektik i den transaktionella interaktionen mellan personen och hens omgivning, i ett slags spänningsfält som hela tiden förändras. (Jämför likheterna med systemteoretiska resonemang.) En poäng med detta är att det inte blir så lätt att skuldbelägga patienten för hens problem, eftersom patologin konstitueras i interaktion med omgivningen.
Dialektik mellan acceptans och förändring är central inom DBT. Dessa två måste hela tiden brytas mot varandra, och skapa en syntes som leder klienten i värderad riktning (mot “ett liv värt att leva”). (från Anna Kåver)
Varför missas männen (Eips)
(1) Olika symtom topografiskt
Kvinnor tenderar oftare att ha mer internaliserade symtom: självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök.
Män tenderar oftare att mer externaliserade: ilska, aggressivitet, impulsivitet, missbruk, riskbeteenden, bankar huvudet i väggen, hamna slagsmål med flit etc.
→Mäns symtom tolkas därför ofta som något annat än EIPS.
(2) Diagnostisk bias i vården
Män får oftare diagnoser som:
Antisocial personlighetsstörning
Missbrukssyndrom
ADHD
Kvinnor får oftare EIPS-diagnos även när symtombilden överlappar.
Relationellt fungerande utforskas sällan hos män jämfört med kvinnor.
Beror delvis på historiska könsnormer och hur diagnoskriterier tolkas.
(3) Vem söker hjälp – och var?
Kvinnor söker oftare psykiatrisk vård för emotionellt lidande.
Män hamnar oftare i:
Beroendevård
Rättspsykiatri
Kriminalvård
Där ställs EIPS-diagnos mer sällan.
(4) Stigma och manliga könsroller
Många män har svårare att beskriva:
Rädsla för övergivenhet
Känslomässig instabilitet
Tomhetskänslor
Eftersom dessa är centrala EIPS-kriterier blir diagnosen lätt missad.
(5) Forskning och diagnoskriterier
Diagnoskriterierna har historiskt utvecklats utifrån kvinnliga patientgrupper, vilket gör att manliga uttryck för samma problem inte alltid fångas.
